Repro- och filmanpassning

i = MUNKEN REKOMMENDERAR När bilden som ett första moment är bearbetad och justerad måste den i nästa steg anpassas till den tryckteknik och den papperskvalitet som ska användas. Det gäller oavsett om man ska trycka på bestruket eller obestruket papper. i För obestruket papper är det dock några förhållanden som är speciellt viktiga att ta hänsyn till. Huvudproblemet gäller punktförstoringen, som är större på obestruket än på bestruket papper. Anledningen är att obestruket har en grövre ytstruktur och för att fylla ut ojämnheterna krävs mer färg. När mer färg läggs på blir resultatet en ökad punktsvällning som man måste kompensera för. Vid fyrfärgstryck ackumuleras dessutom färgen vid varje lager som läggs på, vilket innebär att man också måste minska den så kallade procentuella, totala färgmängden. Nu låter det kanske som det är jättesvårt att anpassa repron korrekt för obestruket papper. Så är det givetvis inte, men man måste känna till orsak och verkan. Därför vill vi visa på vilka faktorer man bör tänka på och hantera med extra noggrannhet samt hur anpassningarna i repron bör utföras. Till syvende och sist är det dock alltid varje yrkesmans skicklighet som ger det goda slutresultatet.

Click for popup

	Svartvitt, duplex och triplex

Vackra, bra återgivna, svartvita bilder är som du vet estetiskt effektiva. Men det kräver, som sagt, att de är återgivna och tryckta på ett bra sätt. Annars kan det bli lite problematiskt, eftersom det ibland är ganska svårt att återge finare detaljer, svärta och djup om man bara använder olika toner av en svart färg. För att uppnå ett mjukare resultat, med ett bredare spektrum av fina detaljer, är ett alternativ att använda duplex eller triplex – det vill säga tonade gråskalebilder. Och faktum är att man ganska ofta använder fyrfärg även vid tryck av svartvita bilder – som vi förklarade tidigare ger samma mängd av varje färg en grå eller svart ton. Som namnet antyder innebär duplex att man använder två tryckfärger istället för en, oftast används svart plus en annan färg. I triplex trycker man ytterligare en – då blandas vanligen en eller två svarta med en eller två dekorfärger /processfärger. För illustrationer - beställ boken Munken Guiden. i Såväl duplex som triplex är lämpliga på obestruket, eftersom det annars kan vara svårt att uppnå tillräcklig svärta i de mörka partierna. Dessutom blir detaljrikedomen större och bilden kan ges den svarta känsla man antagligen vill uppnå. Och så ett litet tips: För att öka svärtan i textrubriker rekommenderas att man lägger på 40-60 procent med blått.

Click for popup

	Dekorfärger

Dekorfärger är speciellt blandade färger som finns i en mängd olika kulörer. Det vanligaste kulörsystemet är PMS (Pantone Matching System), men även silver, guld och andra metallfärger är dekorfärger. Dekorfärger används exempelvis när man enbart vill använda en eller två färger eller när man vill trycka text i annan färg än svart. Färgerna är också lämpliga när kulöråtergivningen måste vara exakt, exempelvis på logotyper. i Det är dessutom mycket betydelsefullt att man jämför med rätt provkartor – för obestruket papper – för perfekt nyans och kulöråtergivning. Ska man trycka guld eller silver på obestruket bör man först bottna med en lämplig färg.

Click for popup

	Processfärger

Processfärgerna är de fyra färgerna cyan, magenta, gult och svart (CMYK), vilka också kallas det subtraktiva färgsystemet. Systemet används när man trycker färgbilder. Processfärgerna är transparenta, genomskinliga, och läggs i lager på varandra, vilket innebär att varje färglager lyser igenom nästa lager och tillsammans bygger de upp bildens olika kulörer. i Man kan också trycka processfärger i kombination med en eller flera dekorfärger. Oftast lägger man då på dekorfärgen sist.

Click for popup

	Färgdensitet och färghållning

När bilden ska tryckas är färgmängden som läggs på i tryckpressen viktig. För lite ger en platt, tråkig och glåmig bild eftersom en del av färgen sugs ned i papperet. För mycket färg, å andra sidan, kan bidra till att mörka partier slår igen och att man får problem med smetning och torktider. Rätt färgmängd krävs alltså. Måttet för hur mycket färg man lägger på i tryckpressen kallas färgdensitet och mäts med en så kallad densitometer. i På obestrukna papperskvaliteter, som oftast har en högre ytråhet än bestrukna, rekommenderas ganska mycket färg för att bilden ska få rätt lyster och sting. Har man dessutom tagit hänsyn till punktförstoringen i repron, optimerat den procentuella totala färgmängden och inte trycker med för hög rastertäthet, så kan man lägga på ordentligt med färg. Och för att pressa ned färgen i papperet bör man dessutom öka mottrycket med minst 20 till 40 mikrometer. Man måste emellertid tänka på att man använder samma mottryck och densitetsvärden genom hela tryckprocessen, liksom mellan olika upplagor av samma trycksak. Annars kan utseendet variera. Slutligen, ett bra utgångsvärde för färgvärde när det gäller tryck på obestrukna papper är: Cyan: 1,3-1,45 Magenta: 1,3-1,45 Gul: 1,2-1,4 Svart: 1,6-1,8. Detta gäller i våt färg. Obs! Se till att densitometern är rätt kalibrerad.

Click for popup

	Raster

Ordet raster kommer från det latinska rastum, att dela upp. Det är en ganska passande beskrivning. Ett vanligt foto är nämligen uppbyggt av sammanhängade toner. Dessa toner går emellertid inte att återge i tryck – en tryckpress klarar helt enkelt inte av det. För att bilden ska bli tryckbar bryter man därför upp den i en mängd punkter, så kallade rasterpunkter som är så små att ögat normalt inte förmår att uppfatta dem. En rastrerad bild ger därför ögat en illusion av kontinuerliga toner av olika styrka. Precis som en ”vanlig” bild. Rasterna skapas i en så kallad RIP (Raster Image Processor) och exponeras sedan på film i en sättare eller direkt till plåt (CTP). Rasterpunkterna har storlekar från 1 till 100 procent. Genom att storleken på punkterna varierar så kan man också variera färgtonerna, och därmed öka spännvidden i bilden. När punkterna är 100 procent innebär det till exempel att punkterna helt har växt ihop och man har fått en helt täckande yta, en så kallad tonplatta. Dess motsats, 0 procent, innebär således en helt vit yta. I ett konventionellt raster placeras rasterpunkterna i linjer/rader. Hur tätt dessa rasterlinjer sitter kallas rastertäthet, vilket normalt mäts i lpi (lines per inch, linjer per tum) eller l /cm (lines per centimeter). Ju tätare ett raster är desto svårare blir det att urskilja punkterna, bilderna blir bättre och tonomfånget – avståndet mellan bildens ljusaste och mörkaste partier – ökar i antal linjer räknat. När man talar om raster är det ofrånkomligt att också tala om exponeringspunkter. Rasterpunkterna är nämligen i sin tur uppdelade i små exponeringspunkter som anger utskriftsupplösningen. Denna mäts vanligen i dpi (dots per inch) och för att skapa raster med hög rastertäthet krävs att man också använder sig av en hög utskriftsupplösning. När bilden ska tryckas skapas ett raster för var färg som tillsammans bygger upp den slutliga bilden. För att undvika oönskade mönster – så kallade moiréeffekter – måste rasterna placeras i speciella, varierade, vinklar. Rastervinklar Rasterros. Linjerna är placerade i olika rastervinklar - en för varje processfärg. Med olika storlek på punkterna varieras färgtonen. När punkterna läggs lager på lager uppstår en ny färg. När rasterpunkter ligger invid varandra uppstår också en illusion av en annan färg. i Det är viktigt att man anpassar rastertätheten till tryckmetod och papper. Framförallt när man trycker på obestruket papper. För hög rastertäthet kan till exempel få till följd att färgerna flyter ihop och bilden förlorar i kontrast och detaljrikedom eller att de mörka partierna sotar igen och blir svarta. För låg rastertäthet kan å andra sidan innebära att bildens kvalitet och tonomfång försämras och bilden blir matt och tråkig. Normalt ger 133 eller 150 lpi ett mycket bra resultat på obestruket papper. På ett obestruket papper med mycket hög ytråhet bör man välja en något lägre rastertäthet. På ett slätt obestruket papper, där övrig repro är optimal, är upp till 175 lpi normalt inga problem.  En annan typ av raster är stokastiskt raster (stokastiskt= slumpmässigt). I ett stokastiskt raster är alla punkter, till skillnad mot i det konventionella, lika stora. Istället varierar man färgtonerna med hjälp av antalet punkter inom ett område. I ljusa partier finns ett fåtal punkter och i mörka partier finns många, det vill säga att ju högre frekvens av punkter desto mörkare parti. Ett annat – och egentligen mer korrekt – namn är frekvensmodellerat raster (fm-raster). i Stokastiskt raster lämpar sig bra på obestruket papper, men det ställer också krav på en kontrollerad process i alla led, speciellt vid film- och plåtframställning. Positiv film eller CTP (Computer to Plate) är därför att föredra. En fördel med stokastiskt raster är att till exempel dekorelement och detaljrika bilder ej slås sönder av rasterpunkter. En annan fördel är att moiréeffekt inte kan uppstå. Det kan också nämnas att 21-35 mikrometer är lämplig rasterstorlek på ett obestruket papper.

Click for popup

	Punktförstoring

Ett nödvändigt begrepp att känna till vid trycksaksproduktion på allt papper, men framförallt på obestruket papper, är punktförstoring. Förstoring sker visserligen vid allt tryck men är större på obestrukna kvaliteter än på bestrukna, delvis på grund av det obestrukna papperets råare yta. Fenomenet uppstår i tryckprocessens olika steg: Först överförs rasterpunkterna från digitalform till film och sedan vidare till tryckplåten som i sin tur tar upp färg som förs över till en gummiduk och, slutligen, till papperet. I varje led växer punkternas diameter en aning, vilket får konsekvensen att punkterna – och därmed färgerna – flyter ut och bilden tappar teckning framför allt i de mörka partierna, och detaljrikedomen blir därmed lidande. I praktiken blir bilden oftast för mörk och murrig. Och detta måste man ta hänsyn till i repron. PUNKTFÖRSTORING 1 Bilden visar hur en rasterpunkt växer när den flyttas mellan olika medier i repro- och tryckprocessen. Från digital punkt, till film, till plåt och slutligen till papper. huvuddelen av förstoringen sker i steget från plåt till papper (punkt 3 och 4 i bilden). På skärmen Tre ursprungliga punkter. En i det mörka partiet, en imellanpartiet och en i det ljusa partiet. På plåt elller film Samma tre punkter med och utan kompensation för punktförstoring. Blått= kompenserat Gult= ej kompenserat. På papper Resultatet. de kompenserade punkterna stämmer med ursprungliga (blått).  Där kompensation inte gjorts har punkterna blivit större än önskat (gult). PUNKTFÖRSTORING 2 Den övre bilden visar tre olika punkter i ett parti med toner från 0 till 100 procent (digitalt). För att bilden skall se korrekt ut i tryck måste de slutliga punkterna på papperet också ha samma storlek.Om punkten i det mörkaste partiet sätts till max 85 – 90 procent återtar den sin korrekta storlek i trycket. Om inte detta görs kommer punkterna att växa ihop till en hel tonplatta och detaljerna försvinner. I mellantonerna är punktförstoringen som störst, vilket man också måste kompensera för. Om man inte gör detta växer punkten, beroende på papper, tryckpress, färgmängd och mottryck, med 15 – 40 procent, och bilden blir mörk och murrig. För att få de ljusaste och vita partierna att vara just ljusa och vita kan man sätta de minsta punkterna till 0 procent. Om inte detta görs växer de minsta punkterna några procent och kan ge en oönskad ton. Det finns ett antal nödvändiga grundregler att följa för att reducera punktförstoringen på obestrukna papperskvaliteter: I mörka partier måste repron anpassas så att inte rastret ”slår fullt”, det vill säga man tappar i täckning i mörka partier vilket gör att dessa ser ut som en enda svart tonplatta. i Målsättningen är att kompensera på sådant sätt att punkten från början är mindre, men att den till följd av punktförstoringen återtar exakt den tänkta storleken på papperet så att färgerna blir de förväntade. Har man gjort rätt reproanpassning – och gärna tagit i lite i överkant – så är det lätt att i själva tryckningen öka färgmängden och det så kallade mottrycket i tryckpressen för att få rätt storlek på punkterna och därmed en bra bild. Har man dock gjort för liten anpassning i repromomentet måste man istället minska färgmängden för att undvika att bilden slår igen. Risken är då att man istället får en platt eller färglös bild. För att lyckas med detta bör man ”öppna upp repron” och låta plåtens mörkaste punkt ligga på 85-90 procent – punktförstoringen kommer ju ändå att ge punkten rätt storlek vid tryckningen. Det är i mellantonerna som punktförstoringen är som störst. I en 50-procentig punkt kan punktförstoringen vara mellan 15 och 40 procent, beroende på papper, tryckpress, färgmängd och mottryck. Detta måste kompenseras för. Ljusa partier bör man däremot hålla helt vita, det vill säga man kan ta bort eventuella stödpunkter, eftersom dessa på grund av punktförstoringen kan bli för stora och för framträdande. På så sätt skapar den pappersrena ytan bra kontraster i bilderna. Och det är ju dit vi vill nå, eftersom allt tryck trots allt handlar om kontraster – om skillnaden mellan den otryckta ytans reflekterande ljus och den tryckta ytans absorberande ljusstrålar.

Click for popup

	Underfärgs borttagning och totalfärgmängd

Så här långt fram i reproarbetet bör man ha bestämt vilket raster som passar till papperet och kompenserat för papperets punktförstoring. Nu kommer nästa moment – att separera bilden. För att den digitala, inlästa, RGB-bilden ska kunna tryckas måste den omvandlas till fyra så kallade processfärger – eller med ett annat ord, fyrfärg – som i rätt blandning kan återskapa alla tryckbara färger. De fyra färgerna kallas för CMYK (Cyan, Magenta, Gul / Yellow och Svart /Key colour) och i dag kan man redan vid inscanningen i de flesta fall välja att scanna den digitala bilden direkt till CMYK eller att behålla den i RGB genom hela processen - och separera i det sista steget. När bilden separeras delas den upp i de fyra delfärgerna, som sedan återskapas vid tryckningen till en bild på papperet, med de färger och nyanser som finns i bilden. CMYK-färgerna är var och en genomskinliga och deras olika kulörer blandas till en färgbild genom att rasterpunkterna trycks på varandra, färg på färg. När man trycker med raster ger även punkter med olika färger som ligger sida vid sida en illusion av en ny färg. Här måste man emellertid tänka efter och vara uppmärksam. Eftersom de fyra färgerna trycks på varandra kan det i extremfall innebära att man lägger på 100 procent färg i varje lager, vilket innebär en total färgmängd på 400 procent. Lägg därtill att man vid tryck på obestruket papper ökar färgmängden, så blir resultatet alldeles för mycket färg för att det ska gå att trycka tillfredsställande. Hade man ändå försökt hade man med största säkerhet fått en sämre bild med fullslagning som tappar i teckning i mörka partier. Dessutom hade färgen smetat och torktiderna blivit oändligt långa. Bildserie Bilderna visar varje delfärg (C, M, Y OCH K) och hur de slutligen tillsammans bygger upp en fyrfärgsbild. Bilden har en gemensam gråkomponent som kan ersättas med svart för att förhindra en för hög total procentuell färgmängd i de mörkaste partierna. Denna kan begränsas med hjälp av UCR eller GCR utan att kulörerna i bilden förändras. Här har vi använt GCR och värderna som anges är de som erhålls på film/plåt och som därmed överförts till papperet. Bildserie 1. GCR är använt med max 320% total procentuell färgmängd, vilket innebär att papperet är överfärgat. Utan UCR/GCR eller med för hög procentuellt total färgmängd blir följden fullslag, smetning och en sämre bild som följd. Bildserie 2. GCR är använt med max 240% total procentuell färgmängd, vilket är optimalt för bilden. En större andel i CMY är utbytt mot K dvs svart. Med rätt UCR/GCR får man jämnare tryckkvalitet och bättre bild utan att riskera överfärgning. i För att inte överfärga papperet måste man maximera den totala färgmängden i bilden, vilket man kan göra när bilden separeras. Är tryckutrustningen exakt kalibrerad och övrigt reproarbete utfört med perfektion kan färgmängden på obestruket papper vara max 280 procent. I normala fall bör man emellertid inte gå över 250 procent. Det är nämligen sällan som resultatet blir bättre om mängden ökas. Däremot lär man som sagt få problem med färgtorkning och smetning, plus att detaljrikedomen i bilden säkerligen försämras. Dessa angivna värden är den procentuella totala färgmängden som erhålls på film/plåt och som förs över till papperet. Detta är viktigt då det – beroende på hur man arbetar med kompensationen för punktförstorning och bilden – kan påverka den slutliga procentuella totala färgmängden. Hur gör man då för att minska den totala färgmängden, utan att bilden tappar i kvalitet? En vanlig lösning är underfärgsborttagning, UCR (Under Colour Removal), eller gråfärgsreduktion, GCR (Grey Component Replacement). Hur går då detta till? Traditionell färglära visar att lika delar av de tre första grundfärgerna, det vill säga cyan, magenta och gul, alltid har en gemensam gråkomponent som finns i alla nyanser. Låt oss ta ett exempel: Säg att du har en färgnyans som kräver 70 procent cyan, 50 procent magenta och 50 procent gul så innebär det att de tre 50-procentiga andelarna egentligen bara skapar den grå tonen i färgen. Man kan således byta ut 3x50 procent mot 50 procent svart /gråton. Lägg därtill dina 20 återstående procent cyan och – vips! – du har den önskade färgen. Skillnaden är att den totala färgmättnaden minskar med 100 procentenheter. Det är givetvis aldrig så att alla delar av en bild kräver höga färgmängder, men i de flesta fall finns det någon eller några mörka skugg-partier. Med UCR/GCR kan man således hålla den totala färgmättnaden under det rekommenderade taket på 250 procent för obestruket papper, samtidigt som man får jämnare färghållning och undviker problemen med långa torktider och smetning.

Click for popup