 |
|
|
 |
 |
|
|
Förenklat kan man säga att papper består av pappersmassa, fyllmedel, vatten och kemikalier. Ingredienserna komponeras efter varje pappers unika recept och papperskvaliteterna tillverkas sedan på ett sådant sätt att de får önskvärda egenskaper. |
|
|
|
|
Click for popup
|
|
|
|
|
|
Papper innehåller också en viss andel fukt. Vanligen är 3,5 till 6,5 procent av det färdiga papperet vatten. Vilken nivå fukten ligger på är beroende av vad papperet ska användas till och i vilken process det ska tryckas.
Fukthalten i papperet anges i två procentuella mått: absolut fukt eller relativ fukt. Den absoluta fukten anger den del av papperets vikt som är vatten, t ex 5,5 procent. Den relativa fuktigheten är en kvot av befintligt vatten och andel vatten vid papperets mättnad (av vatten), vid en och samma temperatur, t ex 50-55 procent vid 20°C.
Om temperaturen eller luftfuktigheten i papperets omgivning förändras så kommer papperet att avge eller absorbera fukt. Detta kan i sin tur innebära att papperet under acklimatiseringen förändrar format eller blir vågigt – med försämrade tryckegenskaper som resultat. Det är därför viktigt att hantera och lagra papperet på ett korrekt sätt. |
|
|
|
|
Click for popup
|
|
|
|
|
|
I skolan fick vi lära oss att papper kommer från skogen. Det var visserligen sant, men också en grov förenkling. Mer korrekt är att säga att pappersmassan består av cellulosafibrer som oftast kommer från träved – som i sin tur kommer från skogen. Det går även att utvinna cellulosa från bomull eller gräs. Här uppehåller vi oss emellertid vid pappersmassa från träd, där de vanligaste trädslagen är asp, eukalyptus, björk, tall och gran. Att man använder olika trädslag beror på att fibrernas egenskaper varierar mellan trädslagen. Exempelvis är lövfibrer kortare och ger papperet bra opacitet och formation medan barrträdens fibrer är längre och ger papperet styrka.
Det finns huvudsakligen två sätt att framställa cellulosafibrer ur träved: en kemisk och en mekanisk metod.
När man använder den kemiska metoden, vars resultat kallas kemisk massa, frigörs cellulosafibrer från andra beståndsdelar i trädstammen genom att de först flisas och sedan kokas med kemiska tillsatser. Metoden ger nästan rena, starka cellulosafibrer som är mycket åldringsstabila. Och eftersom man i stort sett bara utnyttjar cellulosan i trädet – ungefär 50-55 procent av volymen – kallas massan ofta för träfri. Övriga beståndsdelar av trädet används istället som andra råvaror eller energi, vilket innebär att många massabruk i dag är självförsörjande på energi.
För att framställa mekanisk massa däremot, maler man trädet i en kvarn eller mellan slipstenar tills cellulosafibrerna frilagts. Därav namnet – fibrerna utvinns på mekanisk väg. Och till skillnad från framställningen av den kemiska massan inkluderar man även övriga delar av veden – exempelvis lignin och hartser – vilket betyder att uppemot 95 procent av trädets volym tas tillvara. Den mekaniska massan kallas därför ibland för trähaltig pappersmassa eftersom alla trähaltiga ämnen är kvar.
Det finns flera olika varianter av kemisk och mekanisk massa. Dessutom används ibland en kombination av de båda metoderna för att framställa en tredje massatyp, halvkemisk massa. Ett sådant exempel är kemi termo-mekanisk massa, så kallad CTMP-massa, som tillverkas genom att trädet flisas på samma sätt som i den kemiska metoden. Flisen behandlas sedan delvis med värme och kemikalier innan cellulosan frigörs på mekanisk väg. |
|
|
|
|
Click for popup
|
|
|
|
|
|
Cellulosafibrerna är alltså den viktigaste beståndsdelen i papper. Men cellulosan allena är inte tillräcklig, det krävs också tillsatser. En sådan tillsats är fyllmedel vars uppgift, som namnet antyder, är att fylla mellanrummen i papperets komplexa fibernätverk. Ett papper med fyllmedel blir jämnare och mjukare, får bättre formation, högre opacitet, bättre färgsättning och en slätare, spänstigare yta vilket ger bättre tryckegenskaper.
Fyllmedlet kan vara av olika typer, men de vanligaste är kalciumkarbonat (eller kalksten på ren svenska) och kaolin (lera). Vilket man använder beror på typen av produktionssystem – surt eller basiskt. Kalciumkarbonat används i ett basiskt system och ger ett papper med högt pH-värde, det vill säga basiskt /neutralt. Kaolin används i ett surt system och ger ett papper med lågt pH, det vill säga surt.
Om papperet tillverkas i ett basiskt /neutralt eller i ett surt system har betydelse för papperets livslängd eftersom ett papper tillverkat i ett surt system bryts ned inifrån av det låga pH-värdet. För ett basiskt /neutralt papper är förhållandet följaktligen det motsatta: Det höga pH-värdet gör att papperet bättre står emot yttre, sura påfrestningar och är en förutsättning för att få ett så kallat åldringsbeständigt papper. |
|
|
|
|
Click for popup
|
|
|
|
|
|
Förutom fyllmedel tillsätts även kemikalier vid papperstillverkningen. De är nödvändiga av flera skäl. Först och främst för att papperet överhuvudtaget ska kunna produceras, men också för att ge produkten egenskaper som extra styrka, bättre vattenavstötning och nyans.
Exempelvis används mäldlimning för att fibrerna inte ska dra till sig för mycket fukt, medan man vid tillverkning av ytlimmat finpapper även tillsätter stärkelse för att ytan ska bli mer tryckvänlig och tålig.
Dessutom behövs vanligtvis nyanseringsfärger för att papperet ska hålla en jämn färg från tillverkning till tillverkning eftersom massans nyans oftast varierar. För att uppnå högre ljushet tillsätter man även OBA (Optical Brightening Agent). |
|
|
|
|
Click for popup
|
 |